Blogg

”Vad väntar på mig idag?”

Det har varit min tanke varje dag när jag varit på väg till jobbet. När det nya coronaviruset covid-19 kom på nyheterna var det svårt att veta vad som skulle hända. Kina kändes långt bort, hur ska det drabba oss minns jag att jag tänkte. Sedan var man där, mitt i smittan.

I början när det kom till Sverige så hade vi dagliga möten på avdelningen där vi pratade om situationen. Sedan bestämdes det att även min avdelning skulle bli en plats för de som drabbats av det nya viruset som spred och sprider sig i världen. Stockholms Sjukhem var också en av de första privata vårdgivarna som fick i uppdrag av Region Stockholm att börja vårda coronasjuka.

Bearbetade genom att skriva

Jag började skriva en dagbok. Jag har den både i min telefon och i ett ritblock, på så sätt har jag fått ur mig allt jag behövde kring tankar och känslor. Jag dokumenterade alla dagar hur jag kände och vad som hände. Och det gör jag fortfarande. Helt ärligt så har man inte tillräckligt med energi efter jobbet så man orkar skriva alla dagar, utan ibland behöver man bara få vara också.

Det var en stressig dag med mycket känslor och funderingar

Dagen vi skulle öppna avdelningen som vi ställt iordning för den nya patientgruppen så blev det en flytt till en annan avdelning då de hade bättre lokaler. Det var en stressig dag med mycket känslor och funderingar. Hur ska man använda utrustningen? Finns det så det räcker? Kommer alla dö hos oss? Det var mina tankar.

Det finns så mycket att säga om den första tiden, men jag måste ju behärska mig lite och skriva så ni orkar läsa.

Här är lite som är saxat från min dagbok, känns avlägset men ändå nära:

31 mars

Idag jobbade jag kväll igen. Man vet ju aldrig vad man möter längre när man kommer till jobbet. Det är en slags oro hela tiden. Vi kom dit, jag läste på om patienterna, skrev ut papper på hur man tar hand om döda kroppar då vi har fått in vår första palliativa patient.

30 april

Nu var de ett tag sen jag skrev. Jag har inte haft någon ork riktigt till att tänka. Jag slutade äta en period, och dricka hann man inte riktigt med heller på passen. Så var aldrig hungrig och när jag var hemma försökte jag dricka så gott jag kunde i alla fall. Det var nog mycket stress hos mig just då. Alla fungerar vi olika och det var så jag blev påverkad i början på pandemin. 

Men jag är nog lite överdrivet speedad fortfarande känns det som, jag tror det hänger kvar, det som kom från början.

Jag har i alla fall börjat äta igen, så nu äter jag både lunch och middag. Inget på kvällen än så länge men det kommer nog. I vanliga fall äter jag ofta då jag har diabetes typ 1 i grunden. Jag börjar få tillbaka lite energi igen så har till och med börjat känna att jag vill träna, och de är så himla kul!

Det var lite från mina dagboksanteckningar. Idag mår jag bra. Vi är tillbaka på vår gamla avdelning där vi har startat upp vård för covidpatienter som behöver rehabilitering. Det var lite rörigt i början när vi flyttade tillbaka men vi har landat nu. Mina kollegor är helt grymma. Jag har genom mina kollegor fått stöd, fått gnälla, skrattat tillsammans och bildat en hanterbar vardag.

Jag har lärt mig hantera detta känns det som. Så du som känner som jag gjort, eller kanske liknande känslor, det löser sig. Du klarar detta!