I fredags disputerade Stockholms Sjukhems chefläkare Marianne Reimers Wessberg med sin avhandling ”Aspekter på hjärtsvikt och läkemedelsbehandling hos geriatriska patienter".

Hjärtsvikt är den vanligaste sjukdomen och orsaken till att patienter läggs in på geriatriken så ämnet berör många. Hjärtsviktspatienter behöver ofta återkommande sjukhusinläggningar.

Det övergripande syftet med avhandlingen var att bedöma centrala aspekter av geriatrisk vård, såsom strategier för läkemedelsändringar och särskilt utredningar och behandlingsstrategier för äldre patienter med hjärtsvikt före och under vård på geriatriken. Slutligen studerades behandlingen i en undergrupp av patienter som både hade hjärtsvikt och Alzheimers sjukdom.

Vad visar avhandlingen?

– Den här avhandlingen visar att många äldre patienter med kronisk hjärtsvikt inte har uppdaterad information om vilken typ av hjärtsvikt de har och därför riskerar att inte få lämplig läkemedelsbehandling med rätt dosering. En orsak kan vara korta vårdtider, resultaten visade att när geriatriken fick mer tid att behandla patienter ledde det till en högre kvalitet på läkemedelsförskrivning. Det finns även en betydande förlust av information och behandling när remisser sänds mellan vårdgivare.

– Det är brådskande att vården blir bättre på att följa riktlinjer när det gäller utredningar och behandling av hjärtsvikt hos äldre. Dessutom måste samarbetet mellan specialister inom kardiologi och geriatrik samt primärvård ökas och främjas.

Något mer du vill lyfta?

– Intressant nog fann vi också att individer med hjärtsvikt och Alzheimers sjukdom som behandlades med kolinesterashämmare hade förbättrad överlevnad och tydligt minskad risk för sjukhusvård för hjärtsvikt. Detta kan bland annat förklaras av att kolinesterashämmare har antiinflammatoriska egenskaper och fyndet bör undersökas ytterligare.

Och stort grattis till en lyckad disputation! Vad händer framöver med den här forskningen?

– Tack! Det skulle vara spännande att även genomföra en behandlingsstudie med kolinesterashämmare hos patienter som har hjärtsvikt, men inte Alzheimers sjukdom. Om antalet återinläggningar för hjärtsvikt kan minska skulle det ha stor betydelse både för både patienternas livskvalitet och samhällsekonomin.