Cecilia Johnsson, arbetsterapeut som nyligen disputerat med sin forskning.
Sedan 2010 arbetade Cecilia Johnsson som arbetsterapeut på Primärvårdsrehab vid Stockholms Sjukhem på Kungsholmen. Under de senaste åren har hon varit tjänstledig från sin kliniska tjänst för att bedriva forskning och har nu disputerat med avhandlingen ”Complex paths of lifestyle change in stroke prevention - unveiling seeds and processes of engaging occupation”.
Hennes forskning visar hur engagerande vardagsaktiviteter kan spela en avgörande roll i att förebygga stroke och bidrar samtidigt till utvecklingen av framtidens personcentrerade vård.
Cecilia, vad handlar din forskning om?
– Den handlar om hur våra vardagliga aktiviteter kan bidra till att förebygga stroke. Vi vet att levnadsvanor spelar stor roll för hälsa, men det är ofta svårt att skapa hållbara förändringar. Jag har därför studerat ett aktivitetsbaserat strokepreventionsprogram som heter Make My Day, där fokus ligger på att förändra levnadsvanor genom aktiviteter som människor själva upplever engagerande.
Vad skiljer det från traditionella levnadsvaneförändringsprogram?
– Traditionellt handlar stöd till levnadsvaneförändring ofta om information och rekommendationer, som att röra sig mer eller äta bättre. Make My Day är aktivitetsbaserat och utgår från personens vardag och från aktiviteter som skapar engagemang, tillhörighet och mening. Det visade sig vara centralt för att både nå och bibehålla förändring.
Hur gick studien till?
– Studien handlade om patienter i primärvården som har hög risk att få stroke. Den bestod av tre delar: en randomiserad kontrollerad studie, en processevaluering och en samskapande studie. Deltagare och vårdpersonal, bland annat från Primärvårdsrehab på Stockholms Sjukhem, var med i de samskapande delarna. Det gjorde att programmet kunde utvecklas tillsammans med både patienter och personal som möter patienterna i vardagen.
Vad visade resultaten?
– Efter ett år hade deltagarna i programmet hela 61 procent minskad risk för stroke jämfört med kontrollgruppen, samt upplevde bättre aktivitetsbalans och ökad livskvalitet. Vi kunde även se hur båda grupperna, genom att jobba med sina individuella mål, signifikant sänkte sitt höga blodtryck. Resultaten lyfte särskilt värdet av engagerande aktiviteter och upplevd tillhörighet som drivkrafter för hållbar livsstilsförändring och minskad risk för stroke.
Varför är detta viktigt?
– Studien visar att förebyggande arbete kan bli mer effektivt om det har ett aktivitetsperspektiv och kopplas till människors aktuella liv och vardagsaktiviteter. För Stockholms Sjukhem innebär forskningen ny kunskap om hur vi kan arbeta ännu mer personcentrerat och hälsofrämjande med ett aktivitetsperspektiv i primärvården i nära samspel mellan forskning och klinisk verksamhet.
Vad händer nu?
– Efter disputationen har jag gått vidare till Karolinska Institutet där jag kommer att påbörja en postdoktoral tjänst.
Samtidigt lever resultaten vidare i den kliniska utvecklingen vid Stockholms Sjukhem. Vi vill rikta ett varmt tack till Cecilia för hennes tid hos oss och för det viktiga bidrag hon har gett till utvecklingen av vården genom sitt arbete och sin forskning.
