“Jag känner mig hemma här. Jag känner trygghet och det är viktigt när man blir äldre.”

Filmen är ett personporträtt av Kate, 93 år, som kommer från Norge men bott större delen av sitt liv i Sverige. Nu bor hon på äldreboendet Mosaiken i Bromma. Hon berättar att hon känner sig hemma och trygg på Mosaiken, särskilt eftersom hon tidigare bodde ensam och nu uppskattar att personalen är så vänlig, omtänksam och serviceinriktad. Kate beskriver sitt yrkesliv i Norge, bland annat arbete för NATO och det norska försvaret, och att hon alltid klarat sig bra och levt ett aktivt liv.

Hon berättar att hon med åren blivit sämre fysiskt och numera behöver rollator och att hon tillsammans med sin son kom fram till att det var dags att flytta till ett boende där hon får hjälp med det praktiska. På Mosaiken upplever hon att hon slipper bekymra sig om vardagssysslor, samtidigt som hon omges av trevliga människor som tar väl hand om henne.

Kate lyfter också fram alla aktiviteter som erbjuds: måleri, bingo, frågesport, gemensamma kaffestunder, solrum där man kan sitta varmt och skönt, gymnastik och möten med barn från en förskola som kommer och sjunger och leker tillsammans med de boende. Hon beskriver hur roligt de kan ha, till exempel när hon och en annan boende skojade om att “stoppa trafiken” i korridoren och pratade med alla som gick förbi.

Mot slutet resonerar Kate kring livet och åldrandet – hon är tacksam över att ha blivit så gammal, känner att hon levt större delen av sitt liv, och uttrycker att ett kort samtal och ett vänligt bemötande ibland kan vara viktigare än en medicin. Hon säger också att hon inte är rädd för det som väntar framöver, vilket ger filmen en varm och lugn ton kring både liv, åldrande och omsorgen på Mosaiken.