Hjärtsvikt – patienter på tröskeln till geriatriken

Hjärtsvikt är den vanligaste huvuddiagnosen inom geriatrisk slutenvård. Trots stora insatser inom Region Stockholm för att skapa en förbättrad vårdkedja för hjärtsviktspatienter så har geriatriken inte identifierats som en aktör. Det är därför angeläget att ta reda på fakta om de patienter som står inför ett slutenvårdstillfälle på geriatriken.

Hjärtsvikt kan bero på flera olika grundorsaker och bedömning av dessa efter en basutredning bestående av ultraljud, blodprovstagning och funktionsbedömning är nödvändig för att klassificera hjärtsvikten och därmed kunna skapa en vårdplan.

Hjärtsvikt klassificeras i två huvudgrupper

Hjärtats pumpförmåga är beroende av både en sammandragande och avslappnande fas. Ejection fraction är ett begrepp som beskriver hur mycket av hjärtats blodvolym som pumpas ut vid ett hjärtslag och normalt ska andelen överstiga 50 procent. Hjärtsvikt klassificeras i två huvudgrupper beroende på om ejection fraction är nedsatt (HFrEF, heart failure with reduced ejection fraction) eller bevarad (HFpEF, heart failure with preserved ejection fraction). HFrEF beror ofta på hjärtinfarkt, medan HFpEF kan bero på högt blodtryck, klaffel, inlagringssjukdomar eller något annat. Vårdprogram för HFrEF har mycket god vetenskaplig evidens, medan stödet för behandling av HFpEF är svagare. Geriatriska patienter har oftare än yngre hjärtsvikt av typen HFpEF.

För att kartlägga utredning, samsjuklighet och behandling hos hjärtsviktspatienter som vårdas inom geriatriken har en studie genomförts. Under tolv månader noterades samtliga patienter som vid hemgång fick huvuddiagnosen hjärtsvikt. Av totalt 280 slumpades 134 att undersökas närmare.

Av de undersökta patienterna hade cirka 80 procent genomfört en ultraljudsundersökning någon gång och ca 60 procent provtagits med NT-pro-BNP, medan nästan ingen var bedömd enligt NYHA. 28 procent kunde räknas till HFrEF, 53 procent till HFpEF och resterande 19 procent till en mellangrupp.

22 procent av patienterna hade en aktuell utredning.  Utredningen var sämre för patienter med HFpEF, som är vanligast inom geriatriken. Chansen att få en bedömning av orsaken till hjärtsvikten var fem gånger högre för patienter som hade en utredning som var högst tre månader gammal jämfört med dem med äldre utredningar. Endast 14 procent hade konsulterat en kardiolog den senaste tolvmånadersperioden.

De viktigaste läkemedlen vid hjärtsvikt är betablockerare och så kallade raas-hämmare. I studien hade 80 procent beta-blockerare och 64 procent raas-hämmare. I genomsnitt behandlades patienterna med ungefär halva måldosen. I vilken utsträckning denna behandling skedde enligt etablerade vårdprogram går inte att bedöma på grund av otillräcklig utredning och/eller dokumentation.

Slutsatsen är att patienter på tröskeln till geriatriken oftast hade ofullständig eller inaktuell utredning. Graden av följsamhet till vårdprogram gick inte att fastställa.

Studien har godkänts av Stockholms Regionala Etikprövningsnämnd